Ibland känns det helt meningslöst att bara gå upp morgonen, varför ens göra det? Jag har ingen att gå till längre, ingen att prata med för alla lämnar mig för jag har stängt ute dem. F*n jag ville verkligen inte göra det men jag kan inte nog inte lita på någon längre, alla bara " prata med någon det hjälper" men det hjälper inte för jag sitter och ljuger för den jag snackar med. Jag själv vill inte inse sanningen, jag vill inte veta av denna värld. Jag vill leva någon annan stans inte här inte nu. jag vill inte vara kvar, för varje steg jag tar så svider det till i hjätat och jag ställer mig fråga " varför går jag äns ut Marie?, du har ingen att fixa dig för, ingen att älska längre " så känner jag ibland. Förr hade jag alltid en att ringa, att prata ut med utan att ljuga för jag kände mig tryg för den personen sa det aldrig till någon. Jag litade på den personen. Det finns så många personer jag vill lita på men jag kan knappt lita på mig själv längre så det blir svårt att lita på andra när jag inte kan lita på mig själv. Vem vet dem kanske sitter och berättar allt jag sagt och hånar mig. Inte vet jag men det är de jag tänker hela tiden. jag vill verkligen inte leva detta ditt liv utan dig här..jag saknar dig, saknar mest av allt din TRÖST!

snälla ni förstå det är inget fel på er det är fel på mig !